springkallekamel

Ikväll har jag gjort en revolutionerande upptäckt hos mig själv. Det är minsann inte varje kväll det händer. Visst, jag har ju kommit till insikt om extrema saker rörande min personlighet förr, som t.ex. att jag i vissa avseenden håller på att bli som min pappa (den upptäckten gör det inte lättare att sova om nätterna) men upptäckten denna kväll är av ett annat slag. Den handlar i princip om hur spännande det är att vara mig. På gott och ont, givetvis.

Vad synd att jag nu blev för trött för att avsluta detta inlägget som avslutas bör. Jag är totalt oberäknelig, även för mig själv.

Jag är sämst på att ignorera mina förkylningar. Jag tänker alltid, när jag känner att jag börjar bli lite sjuk, att jag ska köra ironwomanstilen och konkurrera ut alla spår av virusattacker med min enormt utvecklade mentala förmåga. Det funkar aldrig. En sak är dock bra med att vara sjuk. Man sitter hemma och gör ingenting tills man är så uttråkad av att göra ingenting att man börjar pilla med gamla saker tills man upptäcker något man glömt att man hade. Så var det igår för mig, jag hittade ett gammalt anteckningshäfte som uppenbarligen fungerat som nån slags dagbok för mig när jag var 14. Sjukligt intressant var det och man märker verkligen att jag gillade att skriva redan då eftersom det verkar som att jag försökte använda så många ord som möjligt i varje mening. Kolla här på mina sysselsättningar i februari 2004:

Fotbollen skulle vara dagens höjdpunkt som vanligt. Jag åt frukost, fjällfil och kaffe, cyklade till Paulinas hus och släppte ut Vitis och cyklade sedan i rasande fart till Victoriastadion bredvid Smörlyckan. När den två timmar långa träningen var slut så körde jag till mammas husför att hämta mobilladdaren. När jag sedan kom hem möttes jag av en superunderställsbeprydd fader (Helly Hansen, maan!) som gestikulerande och inlevelsefullt berättade att han tänkte ta mig och min intellektuellt underutvecklade yngre bror på en promenad runt Krankesjön. "Jippie, vad kul" sade mitt leende men inombords började jag direkt planera min självmordsstrategi. Vi gnaskade i oss lite blodkorv, möglig med järnrik sådan och lät sedan vår skrotfärdiga Nissan Bluebird 88 föra oss mot vårt mål.
Denna prucedur tog inte så lång stund. Vad som väntade skulle bli extremt mycket mer långdraget. Två timmars idel gående med en rapande och stenkastande tolvåring i hälarna är mer än vad en normal individ uthärdar.

Jahapp, säger jag bara. Olof har då inte förändrats mycket på 5 år.

Idag vaknade jag kvart över 12. Det har nästan aldrig hänt förut att jag sovit så länge. Max är nog faktiskt halv 1. Jag har väl nån slags inbyggd gräns för hur oproduktiv man egentligen får vara med sitt liv. Tur det.
 
Pappa är lika rolig (läs irriterande) varje gång jag sover såhär länge. Han säger ingenting, går inte in och väcker mig, men när jag då till slut går upp av mig själv så får jag ett mycket dröjande (myyyyyyyyyyyyyckeeeeeeeeeeeeet dröööööööööööööjaaaaaaaaaaaaaandeeeeeeeeeeeeeee) "Goooooooood mooooooooorgooooooon................" följt av ett elaksinnat skratt "hehehe eller god middag är det ju" (detta kan lätt läsas som skämtsamt från min pappas sida. Jag intygar här och nu att det är det inte! Bara ondskefullt.) Efter detta fnyser han och börjar prata om hur mycket han har åstadkommit under de morgontimmar jag legat och sovit. Tur att jag idag är jättehes, för det skonar honom lite från att ta ut sin fulla irritation på mig!

Ett problem jag har just nu är att jag mår så otroligt dåligt över hur stökigt jag har här hemma. 20% av alla skolböcker jag någonsin ägt genom livet ligger uppradade på olika ickestädade vis på mitt skrivbord, vilket ger ett ohyggligt intryck. Min från början fruktansvärt fula och smutsiga soffa innehåller klädbyten från två veckor tillbaka, sängen är obäddad, på nattygsbordet (ja, så stavas det men kan också skrivas nattduksbordet numera) ligger sånna saker man egentligen aldrig ska behöva få se, som typ tamponglådor, min bettskena och ett ögonbad med kopp. Och som om inte detta är nog så har jag just nu min rullgardin nerdragen, vilken jag nog med hundraprocentig sanning kan påstå är den vidrigaste rullgardinen ni någonsin skådat, som med sin grådaskiga färg förvandlar det inåtkommande ljuset i rummet till just, grådaskigt. Så, ja, jag mår dåligt över detta. Men inte fan orkar jag städa.

Jag har ont i halsen. Det är irriterande. När jag blir sjuk sätter jag alla andras problem eller intressen i andra hand. Då är det bara jag och mitt otroliga lidande som spelar någon roll i världen!

En sjukdom är inte något intelligent vis att starta ett alldeles nytt år på. Därför tänker jag inte tillåta min skröpliga förkylningskropp att bära denna sjukdom speciellt länge alls.

Så nu vet ni det!

God jul och gott nytt år

Jag har förstått att det är något som drabbar många, det som drabbat mig.. Jag vill hela tiden köra bil sen jag klarade uppkörningen..! Så det gjorde jag idag.. Först åkte jag och min KÄRE bror OLOF till Nova för att köpa några sista julklappar. BIG MISTAKE!! Det första störiga hände på väg dit. Det är en karavan av bilar på norra ringen när en ambulanssirén börjar höras. Jag lägger mig så långt åt höger som det går, tillsammans med resten av karavanen. En person är dock antingen så uppe i sitt julklappstänk att han inte tänker på nått annat, eller så är den helt dum i huvudet, för precis då ambulansen ska susa förbi så byter den körfält till det vänstra, rakt framför ambulansen! När denne insett vad den gjort och ambulansen har fått sakta ner så smäller samma bil på till typ 140 och bokstavligen flyger fram i vänsterfilen för att kunna släppa fram ambulansen. Olyckligtvis är det ju fortfarande låång rörlig kö till höger.. Idiotbilen hittar dock snart en lucka som den tvärbromsar in i så att bilen bakom den får köra ut på vägrenen så att det ryker från däcken.
Skitbra..
Nästa störiga sak händer precis efter mobiliarondellen eller novarondellen. Då är det stillastående kö fram till där man svänger in på Nova. Den brighta bilen bakom mig får en snilleblixt och kör över till vägrenen, som för att köra om hela kön som bildats till vänster om den!! Bilen framför mig fattar vad den andra bilen håller på att göra, och kör halvt över på vägrenen för att stoppa den. Vansinne.. Till slut står jag och vägrensbilen bredvid varann och blänger lite aggressivt.
Sen hände det inte så många fler störiga saker den turen.. Förutom själva Novaupplevelsen.. Folk var som pirayor om lågprisskjortorna var köttslamsor.. Obehagligt att vi ska va sånna materialister! Bara stressen över hur mycket människor som var där borde ha orsakat mig att åstadkomma nån slags olycka.. Ingenting hände dock där, men när jag körde till Maryam råkade jag visst putta till hennes brevlåda lite.. Men den är snyggare nu! Lite assymmetrisk sådär, mycket 2009!
Fick träffa världens bästa Maryam och världens bästa Caroline H idag! Alltid trevligt att få prata av sig med små mysmänniskor! Dock valde vi kanske inte världens mest pittoreska fikaställe.. Vi var på MacDonalds.. Men kanelbullen jag tog gick inte av för hackor ändå!
Hmmmmm... Det som mer hänt idag är att jag nu anmält mig till komvuxkursen. Ja, okej, det var det..!

Jag börjar få seriös panik. När jag var liten och väntade på något, som exempelvis när mitt födelsekalas skulle börja och gäster skulle komma, kunde jag få svaret "om 45 minuter". Ett ganska lämpligt svar, om det nu är 45 minuter tills någonting ska börja. Det tycker jag nu, men det tyckte jag absolut inte då. Att höra "45 minuter" var ungefär ekvivalent med aldrig. Det var en ofattbart lång stund med väntandets plåga och pina.
Nuförtiden har jag samma problem, fast tvärtom. Tiden går så vansinnigt fort! Här sitter jag en söndagkväll och undrar hur jag egentligen spenderade all den tid från det att jag kom innanför dörren efter handbollsmatchen i torsdags. Jag har ju knappt gjort någonting!
Okej, det var inte riktigt sant. I fredags hade jag körlektion där jag blev smärtsamt medveten om hur otroligt oförberedd jag är inför den kommande uppkörningen. Jag blir för nervös. Iaf, efter det var det dags för att bli blodgivare med P. Vi åkte till blodcentralen, höll huvudena högt för vårt goda samvete men bara Ps huvudhöjning återstod efter besöket. För små blodkärl, pyttsan... Jaja.. Fredagskvällen bestod av thaimat och vampyrfilm med liten Sara, var sällskap jag får njuta av någon gång i månaden. Detta var en sådan dag, och vi såg Twilight! Den var jättesöt, om än något amerikansk för min smak (jämför med Låt den rätte komma in) och man blev ju lite jättekär i killen där. Kärleken till filmskådisen luckrades dock upp så snart vi kom ut från biosalongens dunkel ut i nattens mörker över Mårtenstorget. Vi träffade av en händelse en rättså full tjej som uppenbarligen mådde mycket dåligt. Det visade sig att någon just hade förgripit sig på henne, våldtagit henne. Känns hemskt att skriva orden, men så var det. Hon grät och visste inte vart hon skulle ta vägen, vilket gjorde att jag och Sara genast sprang till närmaste poliser (vilka råkade befinna sig på Mårtenstorget också). Vi förklarade situationen och de var väldigt hjälpsamma och hjälpte oss leta reda på henne då hon precis vandrat iväg. Är det något jag blir upprörd över så är det sånt där. Och att det är så självklart för oss att ändå rättfärdiga brottet med ett "hon var full". Hur kan man ens försöka att försvara det? Någonstans vet man väl att ingen människa har rätt att röra en annan mot dens vilja OAVSETT vilket stadium den befinner sig i. Jaja, tagen å dann gick jag hem till Sara och lugnade ner mig med en kopp te. Sen bar det av hemåt. Lördagen var oerhört seg. Jag gjorde nog ingenting egentligen. Min inaktivitet under dagen fick mig att bli sugen på Es förslag om att gå ut och dansa. Väl ute, dansandes, kände jag väl att det inte var en så bra idé ändå. Men visst, några skak med rumpan blev det allt.
Så idag.. Första advent. Givetvis gick jag till kyrkan och lyssnade på min predikande mamma. Hon är duktig hon. Domkyrkan var fylld av människor, det fanns ingen ledig sittplats, och knappt någon ledig ståplats! Efter det följde jag med mamma och mammamannen hem och åt lunch med dem innan jag gick hem till andra bostaden. Nu väntar konsert med Hojfen Balagan på Mejeriet!
Men ändå.. Vart tar tiden vägen mellan alla dessa events?!

Tips för en överraskande pigg och fräsch morgon:

1. Gå upp i tid. Det finns inget jobbigare än att offra all morgontid för en timmes snoozande, för då hinner man varken duscha, äta eller göra sig iordning. Dessutom förstörs det mesta av dagen genom att man måste stressa för att hinna till vart man nu ska direkt på morgonen.

2. Kalldusch! Det låter fruktansvärt, och är det till viss del också, men du har aldrig upplevt en skönare "efter-duschen"-känsla. Ta en kalldusch direkt när du vaknar, sen är du fit for fight för resten av mina tips!

3. Ät en stor och härlig frukost. Och ta tid på dig..! Det är aldrig bra att bara slänga i sig ett par mackor eller ännu värre att inte äta alls. Mitt tips är havre och quinoagröt från Frebaco! Ta 1 dl gryn, blanda med en nypa salt, 1 dl vatten och 1 dl mjölk och koka upp tills den får hyfsad grötkonsistens. Ha gärna i en 0,5 msk linfrön och kanske 1 msk solrosfrön. Mums! Ät med lingonsylt och mjölk eller banan och mjölk!  



4. Gå dit du ska på morgonen. Det kan vara tandläkaren, skolan, jobbet, vad som helst. Bara gå! Det är jätteskönt, nyttigt och uppfriskande..!

Så, nu ska jag gå till föreläsningen! God morgon!!!!!

När man, som jag, pluggar på heltid utan att det för den sakens skull behövs pluggas på heltid händer det intressanta saker i hjärnan. Man vet att man egentligen ska ägna typ 8 timmar om dagen åt att läsa om det man pratat om på föreläsningarna, och den vetskapen brottas med det faktum att det verkligen inte behövs för att uppnå målen med kursen (dvs få godkänt, eller tom väl godkänt). Jag är en sådan person som måste ha kniven mot strupen för att någonting kreativt ska hända. Med detta inte sagt att jag brukar göra dåligt ifrån mig, då jag faktiskt också är en person som iallafall vill ge sken av att vara intresserad och kunna prestera. Jag gör, om än i all hast, ett ganska bra jobb för det mesta. Därför är det frustrerande att jag som det ser ut nu inte behöver göra så mycket! Hade det varit så att jag inte ens hade pluggat utan bara haft ett sabbatsår hade jag säkert vibrerat av önskan att vara kreativ och jag hade med all sannolikhet åstadkommit mycket mycket mer än jag gör dessa dagar, då jag ägnar all min tid åt att skjuta upp mina måsten. Frustrerande..!