Vilken helg!(?)
Jag börjar få seriös panik. När jag var liten och väntade på något, som exempelvis när mitt födelsekalas skulle börja och gäster skulle komma, kunde jag få svaret "om 45 minuter". Ett ganska lämpligt svar, om det nu är 45 minuter tills någonting ska börja. Det tycker jag nu, men det tyckte jag absolut inte då. Att höra "45 minuter" var ungefär ekvivalent med aldrig. Det var en ofattbart lång stund med väntandets plåga och pina.
Nuförtiden har jag samma problem, fast tvärtom. Tiden går så vansinnigt fort! Här sitter jag en söndagkväll och undrar hur jag egentligen spenderade all den tid från det att jag kom innanför dörren efter handbollsmatchen i torsdags. Jag har ju knappt gjort någonting!
Okej, det var inte riktigt sant. I fredags hade jag körlektion där jag blev smärtsamt medveten om hur otroligt oförberedd jag är inför den kommande uppkörningen. Jag blir för nervös. Iaf, efter det var det dags för att bli blodgivare med P. Vi åkte till blodcentralen, höll huvudena högt för vårt goda samvete men bara Ps huvudhöjning återstod efter besöket. För små blodkärl, pyttsan... Jaja.. Fredagskvällen bestod av thaimat och vampyrfilm med liten Sara, var sällskap jag får njuta av någon gång i månaden. Detta var en sådan dag, och vi såg Twilight! Den var jättesöt, om än något amerikansk för min smak (jämför med Låt den rätte komma in) och man blev ju lite jättekär i killen där. Kärleken till filmskådisen luckrades dock upp så snart vi kom ut från biosalongens dunkel ut i nattens mörker över Mårtenstorget. Vi träffade av en händelse en rättså full tjej som uppenbarligen mådde mycket dåligt. Det visade sig att någon just hade förgripit sig på henne, våldtagit henne. Känns hemskt att skriva orden, men så var det. Hon grät och visste inte vart hon skulle ta vägen, vilket gjorde att jag och Sara genast sprang till närmaste poliser (vilka råkade befinna sig på Mårtenstorget också). Vi förklarade situationen och de var väldigt hjälpsamma och hjälpte oss leta reda på henne då hon precis vandrat iväg. Är det något jag blir upprörd över så är det sånt där. Och att det är så självklart för oss att ändå rättfärdiga brottet med ett "hon var full". Hur kan man ens försöka att försvara det? Någonstans vet man väl att ingen människa har rätt att röra en annan mot dens vilja OAVSETT vilket stadium den befinner sig i. Jaja, tagen å dann gick jag hem till Sara och lugnade ner mig med en kopp te. Sen bar det av hemåt. Lördagen var oerhört seg. Jag gjorde nog ingenting egentligen. Min inaktivitet under dagen fick mig att bli sugen på Es förslag om att gå ut och dansa. Väl ute, dansandes, kände jag väl att det inte var en så bra idé ändå. Men visst, några skak med rumpan blev det allt.
Så idag.. Första advent. Givetvis gick jag till kyrkan och lyssnade på min predikande mamma. Hon är duktig hon. Domkyrkan var fylld av människor, det fanns ingen ledig sittplats, och knappt någon ledig ståplats! Efter det följde jag med mamma och mammamannen hem och åt lunch med dem innan jag gick hem till andra bostaden. Nu väntar konsert med Hojfen Balagan på Mejeriet!
Men ändå.. Vart tar tiden vägen mellan alla dessa events?!
