Kemi
Jag är fullkomligt jätteknäckt..!
Här är livet så fräckt att det låter mig tycka kemi är ganska intressant för en dag, så intressant att jag faktiskt får för mig att jag förstår allting..! Tills jag skriver provet och får veta att nähä, så var det inte alls. Jag kan ingenting.
Jag är jättearg. Och nytt prov på lördag. En helgdag.................................... Med kemi.........................
Men sen ska jag va vaktis i Domkyrkan och få massa OB! :D
Australien
Många av de förslag vi fått via mejl är riktigt najsa lägenheter i centrala Sydney. Bland annat denna:
som även har ett gym:
Jag har aldrig sett Josefina så lycklig som när hon spanade in denna bifogade bild!
Här är lägenheternas pool...:
Kostnaden för denna lägenhet är 150 AUD i veckan, alltså ungefär 900 kronor.. Detta innebär en månadskostnad på 3600. Okej att det är vad man betalar för en lägenhet här hemma, men jag ställer mig lite tveksam till om vi kommer ha råd. Speciellt om vi kanske inte hittar jobb direkt. Annars verkar det sjukt najs, och man kanske kan bo där en månad och sedan flytta till något sunkigare!
Jag fick precis ett mejl om en ännu dyrare lägenhet som skulle kosta 200 AUD i veckan.. Den såg ut såhär:
med ett sovrum som detta:
Känns lite overkill?
Ooh, det känns som att resan kommer närmare och närmare, speciellt efter man tittat på bostäder och letat jobb. Jag hoppas verkligen att det kommer bli en härlig tid och att vi båda hittar najsa jobb!
Loppis
Jag snoozade lite och började sedan sortera mitt gamla skräp inför loppisen på södra Esplanaden. Jag, Caroline, Sofia och Josefina hade bestämt oss för att försöka sälja lite gamla saker där. Det var böcker, gamla tidningar, kläder och spel som jag hade kånkat med mig. Glad i sinnet inväntade jag Caroline som skulle hämta mig och köra alla saker mot målet. Allt gick jättebra, vi satte upp vårt fina lilla bord, hängde upp kläderna och bevittnade folkströmmarna som fullkomligt invaderade varenda liten kasse som vi hade ställt fram. Tanterna var värst. De rotade, pillade, fnyste och grävde, både i påsarna och i våra privata väskor!
Efter ungefär 15 minuter kom första regnskuren. Ösregn, kanske man ska tillägga. SÅ irriterande. Det var precis det vi inte ville skulle hända! Kläderna blev dyngsura, böckerna blev dyngsura, porslinet blev dyngsurt och vi blev SURA. Josefina frös rumpan av sig, och som tur var hade vi med lite te som vi kunde värma våra stackars händer på.
Jaja, man ska inte klaga. Jag sålde ju ändå en tröja, en väska, en sjal, ett par skor och.. nej det var nog allt. Tjänade nästan en hundralapp iallafall...................................................
Jag hade sällskap av dessa två:
och denna:
så som ni förstår hade jag roligt iallafall!!
Export av .SIE-filer
Rubriken berättar vad jag ägnat min dag åt. Jag har exporterat SIE-filer så det sprakar om det. Det känns som en oerhört meningsfull sysselsättning, och inte en dag går förbi utan att jag tackar de övre makterna för hur otroligt priviligerad jag är när det gäller mitt jobb!
Jag har till och med skrivit en dikt som visar min uppskattning gentemot dessa filer..:
En måndag, solig, underbar
jag hellre sitter inne
Nu har jag tretton .SIE kvar
och tårarna de rinner
För snart är .SIE-exporten slut
och jag får göra annat
Att lämna är ett tufft beslut
Jag hoppas tiden stannar
.SIE in my heart forever!!!
System of a down
Nu när jag kom hem från träningen idag satte jag på lite System of a down. Jag hade glömt hur bra de faktiskt är!! Hihi!
EMMA! Du borde klaga lite på att vi aldrig har varit på en SOAD-konsert!
Edinburgh
Jag tänkte berätta lite roliga episoder från Skottland. De inkluderar mest farmor och farfar, då dessa individer är väldigt lustiga i sig själva.
Det börjar på Kastrup när vi ska flyga dit. Farfar lastar en vagn med alla väskor och börjar köra upp för rullbandet in mot flygplatsen. Helt plötsligt faller farmor handlöst framåt och stönar högt. Vi tror alla att något allvarligt har hänt, och Jan rusar bakåt för att se till så att hon inte svimmat eller fått nån hjärtinfarkt. Då visar det sig att farfar kört på henne med väskvagnen bakifrån. Vi tittar bak mot farfar, som man nu kan tänka sig ska be om ursäkt och få dåligt samvete. Men icke! Han står och tittar sig runt och låtsas som ingenting medan farmor gnider sitt ömmande ben med en mycket ogillande min på läpparna.. Efter ett tag, vid incheckningen, säger jag "ta det nu lugnt, farfar, så att du inte kör på farmor igen" och då tittar farfar på mig i typ 20 sekunder innan han utbrister "VROOM VROOM!!!!!" och börjar köra snabbare med vagnen igen medan han siktar på farmors ben. Hu!
Det är ungefär nu jag erinrar mig om den gången farmor och farfar skjutsade oss till stationen för att åka till fjällen, när farfar backade på farmor så att hon ramlade ner på kullerstenen och låg med halva kroppen under bilen..
Farmor återhämtade sig så småningom från den hänsynslösa hustrumisshandeln och blev glad och pigg igen! Vi kom fram till Skottland och vandrade med den ännu tonåriga kusinen genom Edinburghs gator. Medan vi vandrar en dag frågar jag Kristin om modet hos de skotska kvinnorna. Kristin förklarar att det stora modet just nu är att ha så kort som möjligt på sig, antingen korta klänningar eller bara korta tröjor som visar så mycket som möjligt av benen. Precis efter hon berättat detta kommer en grupp skotska flickor på andra sidan gatan. Trots att det är freezing cold ute, långt under 10 grader, har de askorta klänningar och ingenting på benen, inte ens tunna strumpbyxor. Vi enas i familjen om att detta var ganska smaklöst, för hur snygga ben man än har är det aldrig speciellt attraktivt att färdas genom staden dubbelvikt likt gollum för att man fryser. Det är nu vi får höra farfars eftertänkta resonemang. Han ställer sig, pekar på flickorna och konstaterar till slut högt "Blåskatarr på dom!!"
Nästa intressanta episod är när vi är inne i någon kyrkas giftshop. Vi står och läser olika bokmärken, där man är olika gaeliska träd beroende på vilket datum man är född. Farmor frågar mig "Vilket träd blev du?" Och jag svarar "Jag är ash tree.. Alltså ask!" Då funderar farmor en sekund och säger "Asken är ett ståtligt träd.." Sedan tar hon mig på axeln, tittar mig djupt i ögonen och fortsätter "...men askarna dör ut..."
Efter detta (eller om det var innan) dissade farmor mig hela dagen! Ett tag gick jag bredvid henne och höll armkrok. Plötsligt frågar hon "Varför sprätter du så?"
Jag bara "Sprätter??"
Farmor: "Ja, du går så konstigt med ditt ben!"
Jag: "Farmor, det är såhär jag går.. Menar du att jag går som ett sär?"
Farmor: "Ja, ungefär!"
Tack för den.. Men trots allt detta tyckte jag att farmor och farfar ändå satte lite krydda på Skottlandsvistelsen! :)
