springkallekamel

Ordet "språk" är ett ord som innefattar så mycket att ett försök till en definition kan kännas mycket avlägsen. Språk är inte bara att det låter på olika sätt då man säger "hej" i olika länder, utan också hela grunden för människans kommunikation. Språket använder vi i nästan allt vi gör, varje sekund av vår tid. Det präglar hur vi tänker och underlättar förståelse mellan två personer så att det främjar ett samarbete. Kort sagt; utan språket skulle ingenting fungera.

                      Alla länder har sina karakteristiska språk och alla låter de på sina egna särpräglade vis. Språken har enorma register av ord, fraser och grammatik som möjliggör precision och variation i användandet så att vi kan göra oss totalt förstådda av vår omgivning. Det är fantastiskt hur man genom att endast utstöta några läten genom strupen kan underrätta sin vän om banaliteter som grannens affär med hushållerskan såväl som att beskriva känslan man får i kroppen när man är kär! Ja, den som kom på det här med språk förtjänar verkligen vår uppskattning! Men... Vem kom på språket? Vem bestämmer över språket?

                      Personligen vill jag likna det svenska språket vid ett matlagningsrecept. Detta inte bara för att jag för tillfället är otroligt hungrig, utan också för att jag hoppas kunna dra en del förståeliga paralleller mellan dessa till synes väldigt skilda ämnen. För det första; vem kom på köttbullarna? Vem bestämmer över köttbullarna? Det är precis som med den förra frågeställningen mycket svårt att svara på. De flesta skulle nog svara att det inte finns någon som bestämmer över köttbullar precis som vissa vill påstå att ingen bestämmer över språket. Men det kan man väl ändå inte påstå då vi kan finna recept på köttbullar och ordböcker med det svenska språket.

                       Det finns oerhört många olika recept för tillagning av samma rätt, precis som det finns många olika språk för att säga precis samma sak. Ett recept på torsk i en kokbok behöver inte vara identiskt med ett recept på en torskrätt i en annan bok. Dessutom kan man ibland ta sig nämnvärda friheter med ett recept genom att ändra ingredienserna och krydda annorlunda så att det i slutändan fortfarande är samma rätt men med en annan konstellation. Detta är, vill jag påstå, det som händer med det svenska språket hela tiden. Människor från andra länder kommer till Sverige och inför nya, annorlunda uttryck för att säga precis samma saker som innan. Orden är kryddorna eller de utbytta ingredienserna som i det stora hela inte spelar någon stor roll om det fortfarande är ätbart och om man fortfarande gör sig förstådd. För i det stora hela är det inte hur precis man är i användningen av språket som betyder något utan i vilken utsträckning man lyckas göra sig förstådd.

                      Att döma av de paralleller jag trots allt lyckats dra i denna analys av vem som bestämmer över språket har jag kommit fram till att bestämmelsen ligger hos oss själva genom slumpen. Vi bestämmer vilka kombinationer av läten vi tycker är lämpligast när vi vill göra oss förstådda och kommunicera med andra människor och när ett ord inte riktigt fungerar för oss gör vi om det så att det antingen blir lättare att uttala eller också känns bättre. Detta är nödvändigt för att hålla språket dynamiskt och levande! I ett språk kan man inte ha för mycket regleringar och bestämmelser uppifrån utan man måste låta spontana förändringar ske. Det är spontana förändringar genom evolutionen som lett fram till människosläktet idag till exempel och jag tror att vi alla är någorlunda tacksamma över att vi inte fortfarande sitter där vid kvisthögen kantad med stenar och försöker komma på hur eld blir till. Lika tacksamma kanske vi är för att vi har möjligheten att experimentera med mat och recept. Tänk själv om vi skulle vara tvungna att hålla oss till endast ett giltigt recept på köttbullar, torsk eller grönkålssoppa och aldrig få lägga till, ta bort eller byta ut ingredienser. Nej, låt oss acceptera slumpen och oss själva som språkets reglerare och bestämmare!

Idag är en riktig tutt-tisdag. Jag har lagom mycket att göra och ser lagom mycket fram emot dagen = ganska positivt = tutte. Dagen är dock inte tillräckligt bra för att den ska kunna få ett finare namn för bröst, utan får det slappa namnet tutt-tisdag. Först har jag latin kl 11-13, sen tänkte jag faktiskt bege mig och inhandla diverse sportkläder (jag tänker att motivationen kanske växer om jag har snygga kläder..) Efter det ska jag på Josefinas latinpass kl 16.15, hämta min kemibok som jag ska få av Jenny och sen ha gitarrlektion med Jotte. Jag ska nån gång mellan dessa saker också hinna byta till mammas hus hade jag tänkt..

Allting blir bättre när det är vår på riktigt. Det enda förrädiska med våren är att man gärna vill släppa allt och vara lite oseriös, samtidigt som man tror att man är kär fast man egentligen bara är sjukligt glad.. Men det är ju lite charmen med våren ändå..!

"Qui tacet, consentit" konstaterade en gång påven Bonifacius VIII. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv, vilket väl egentligen inte är så märkvärdigt. Det är visa ord påven yttrar efter decennier av studier och jag är bara en snart nyutexaminerad arbetslös. Men det som är sorgligt är att ingen av dem jag har i min närhet hade kunnat säga det bättre själv. Man hade nämligen inte ens kunnat säga det! Det är därför jag nu vill slå ett slag för en revolutionerande förändring, införandet av obligatorisk latinundervisning i grundskolan. "Qui tacet, consentit". Den som tiger, samtycker. Och med dagens brist på latin samtycker inte jag!

Latin var det officiella skriftspråket i det romerska riket som är grunden till hela vår västerländska kultur. Så såg det ut i närmare två årtusenden och alla historiska dokument, litterära verk och allt undervisningsmaterial är från början skrivna med hjälp av det latinska språket. Latin är alltså inte bara ett språk, utan också kultur, och att avgränsa sig från denna kultur genom att avgränsa sig från språket och bara läsa översättningar skulle jag säga är som att lyssna på när andra berättar om känslan av att vara kär, att läsa böcker om kärlek, men aldrig få uppleva kärleken själv. Om man vill ta del av kulturhistorien är första steget att ta del av latinet.

I Sverige, som geografiskt sett ligger långt ifrån det forna Romarriket, har latinet också haft fotfäste. Det fungerade till stor del som skriftspråk ända in på 1800-talet och var i det närmaste obligatoriskt om man ville studera på högre nivå. Latinet anammades av dels den katolska kyrkan, men också av vetenskapsmännen. Carl von Linné, till exempel, namngav alla organismer i sitt system naturae på latin. Faktum är att latinet lever kvar än idag som det främsta gemensamma vetenskapliga språket, i läkarvården som hos biologer. Fördelarna är många med att använda latin som vetenskapligt språk då det underlättar en viktig kommunikation och förståelse mellan länder i vetenskapliga frågor. Jag anser att en grund i latin given av undervisning i skolan kan hjälpa elever att få grepp om vetenskapen på ett tidigt stadium, vilket gör det lättare för dem att ta till sig termer och uttryck senare i livet.

Nu har jag talat om latinet som den gemensamma nämnaren i kulturhistorien och vetenskapen men har ännu inte tagit upp det mest väsentliga; latin som en språklig gemensam nämnare. Från början var latin ett enhetligt språk i det romerska riket, men delades så småningom upp i dialekter. Dessa dialekter har sedan blivit till egna språk, nämligen franska, spanska, rumänska, portugisiska och italienska. Det innebär att två tredjedelar av de moderna språk[1] som grundskolan erbjuder sina elever har sin grund i det latinska språket. Engelskan, som har kommit att bli den moderna varianten av latin, ett nytt gemensamt språk, härstammar faktiskt också från latinet och många av våra svenska morfem kan analyseras utifrån latinet. Med basala kunskaper i latin ligger alltså de romanska språken som spanska och franska inom räckvidd, liksom en större förståelse för engelska och svenska. Och en större språkförståelse vore väl eftertraktad nu när elever ska få meritpoäng för högre språkstudier på gymnasiet![2]

Det finns givetvis delade meningar om att studera latin i dagens moderna samhälle. Ett av de vanligaste argumenten mot studier i latin skulle jag vilja säga är det faktum att latinet är ett "utdött" språk. Med "utdött" menar man att det inte officiellt talas i något land. Varför detta skulle påverka latinstudier negativt förstår jag inte. Det är inte för att lära oss tala latin som jag tycker det ska vara ett kärnämne i grundskolan, utan för att hjälpa oss komma närmare omvärlden kulturellt, vetenskapligt och språkligt. Dessutom är latinet långt ifrån utdött! Det finns en finsk radiostation som sänder på latin varje dag. Latinet är det officiella språket i Vatikanstaten, även om italienskan är det mest talade språket. Latin är det språk på vilket katolska kyrkan ger ut sina officiella dokument. Påvens encyklikor publiceras på latin, och Biblia Vulgata är den latinska bibeln som katolska kyrkan utgår ifrån. Dessutom finns latin som individuell valmöjlighet på många gymnasieskolor i Sverige och är obligatoriskt i de flesta tyska grundskolor.

Ett annat vanligt motargument, förutom latinets "utdödhet", kan vara att vi redan har engelskan att utgå ifrån ifall vi vill använda oss av ett gemensamt språk. Men detta argument håller inte heller i en debatt kring huruvida vi ska införa latin som ett obligatoriskt ämne i skolan. Engelskan lär vi oss för att kunna kommunicera med människor i många fall, men det är fortfarande latinet som dominerar vetenskapen. Jag anser att det behöver fortsätta vara så och pekar på excellensen med ett så kallat utdött språk i det sammanhanget. Just det faktum att ingen har latin som officiellt modersmål gör att ingen heller kan känna att de har monopol på situationen i en vetenskaplig diskussion. Det kan vara fallet med många engelsktalande, man har automatiskt ett språkligt övertag gentemot andra.

Som sista motargument kan man få höra att latinet är komplicerat och väldigt svårt att lära sig. Då menar jag att det är just därför vi behöver komma igång med undervisningen tidigt! Latin är inget enkelt språk, men inte heller här kan jag hitta en hållbar anledning till varför vi inte borde ha obligatorisk undervisning. Det är ingen som nekar till att Fysik B är svårt, men det är heller ingen som överväger att ta bort kursen på grund av det.

Nu har jag framfört mina åsikter i frågan om obligatorisk latinundervisning i skolan. Jag är glad att jag kunde förstå de berömda orden Bonifacius yttrade i "Qui tacet, consentit", då de fick mig att förstå att jag inte längre kan tiga. Det är en lång väg kvar till målet, men jag hoppas ha kunnat bidra till den debatt jag länge har saknat som en dag ska leda till en svensk insikt i vikten av denna för oss nästan bortglömda källa till kunskap vi finner i latinet!

[1] Franska, spanska och tyska.

[2] http://www.regeringen.se/sb/d/8542/a/77582