springkallekamel

Jag, mormor, moster Lena, kusinerna Sally och Alice, mamma och Olof var ute och gick vid vattnet, vid en jättestor och bred brygga. Vi gick på någon promenad av något slag, men precis innan jag hade anslutit med gänget hade jag promenerat själv och hittat en limflaska (tror jag det var) som innehöll drickheroin. Det var en helt genomskinlig vätska som luktade sprit fast starkare liksom. Jag bestämde mig genast för att lämna in denna flaskan till polisen och hoppades på att jag skulle få en slant för att jag skulle vara så duktig.

När jag hade träffat alla släktingar började jag gå med dem istället för ensam. Jag studerade mitt drickheroin noga och berättade för Lena och mormor om mitt fynd och att jag skulle lämna det till polisen och av någon anledning hällde jag samtidigt upp allt heroin i ett vinglas. Oturligt nog hade inte mormor hört vad jag berättat och helt plötsligt räckte hon sig efter vinglaset med drickheroinet och säger "jag är minsannn lite törstig", sedan svepte hon glaset. Efteråt sa hon "men detta smakar ju inte som vatten!". Jag blev jätterädd och ropade "Kräks, mormor, du måste kräkas!" och mormor gick ner mot bryggkanten till en sån där stege som leder ner till vattnet. Hon klättrade ner och vi andra väntade på henne.

Efter en lång tids väntan förstår vi att mormor inte skulle komma upp. Jag började gråta och sa till de andra att hon antagligen var död eftersom hon fått i sig så myckete heroin att hon nog hade ramlat ner från stegen och drunknat. Konstigt nog höll alla med mig och blev ledsna, men ingen brydde sig om att kolla upp saken närmare utan vi gick hem för dagen.

Nästa dag begick samma grupp människor sig till bryggan igen. Nu fick vi för oss att vi nog skulle kontrollera det där med mormor ändå, så vi klättrade ner för stegen till vattnet och upptäckte då att det fanns ett stort rum under bryggan. I detta rum låg mormor och sov i en säng (rummet var helt tomt förutom en säng). Vi hoppade ner, väckte mormor och såg till att  hon levde. Det gjorde hon och det första hon sa var "har du mer av det där konstiga vattnet?". Jag förklarade att nej, det hon hade druckit var drickheroin och att vi trott att hon inte överlevt. Då säger mormor eftertänksamt "sånt trodde jag då aldrig att jag skulle syssla med!"

Detta drömde jag inatt. Nu låter det lustigt, men vilken ångest jag kände när jag vaknade.. Hu!

JAG BLIR SÅ TRÖTT!! Nu har USA bombat Syrien, en liten jäkla oskyldig by i södra Syrien nära gränsstaden Al Bukamal. Jag var ju där för två veckor sedan, en halvmil därifrån. Jag har sett byarna, alla barn som springer på gatorna och leker, åsnorna med kvinnor på ryggarna och de glada affärsägarna som pressar granatäpplejuice. Nu har de bombat 8 pers. "Där finns terrorister men ööh oj vi missade dem och träffade några barn.." Asså människorna där har inget värde! Inget alls.. När ska de maktgalna jävlarna fatta att där lever människor som är precis som dem?


Korrektur: De bombade inte, de hade ett helikopteranfall och skjöt ner folk istället..

Högskoleprovet... Det kära högskoleprovet. Det kära, kära högskoleprovet. Det är väl ungefär nu som alla förstår att jag inte alls tycker att högskoleprovet var särskilt kärt, avslöjat av de många upprepningarna. Nä, det gick faktiskt inte så bra denna termin. Det började gå fel redan innan provet började. Jag kom till Polhem, såg på min kallelse att jag skulle skriva provet i sal 3117 och sitta på plats 70. Konstigt, kommer jag ihåg att jag tänkte, eftersom det var samma sal och ungefär samma plats som förra året. Hursomhelst, när dörrarna öppnade 0830 smet jag in i den sal som examinerade polhemare helst vill glömma, sal 3117 också känd som 310!
Hursomhelst.. Jag gick fram till plats 70 på vilken det står Markus nånting och även sitter en snubbe (förmodligen Markus då..). Jag fattade ingenting och tog upp kallelsen. Den var daterad i april 2008. Jag hade tagit förra årets kallelse! DARN. Gick till provvakten och sa att jag inte hade kallelsen med mig utan att jag hade råkat ta förra terminens. "Det är lugnt" sa han "vi har papper på dig! Sålänge du vet var du ska vara alltså." Det visste jag ju inte, nähä, gå till personalrummet. Jag sprang till personalrummet där en kvinna står med en jättepärm och snackar med en kille. "Men du ska vara i aulan på Katedralskolan" hör jag henne säga till denne man, hos vilken paniken stegrar och han nästan dyker ut ur personalrummet för att ta sig till Katte på kortast möjliga tid. Då var det min tur. Låt det vara Polhem. "Jaha, då ska vi se, ja, sal 3101." Yeeeees, SKÖNT.
Detta var strapatsen för helgen. Ja, det var verkligen det allra mest händelserika på 48 timmar. Weei..

Annars har denna helgens sysselsättningar endast och utan undantag bestått av plugg. Och lite filosofier kring en stackars sate vid namn Kalle Kamel. Nu drar jag till tentan.

Hade Kalle Kamel av någon anledning befunnit sig här i närheten av var jag sitter så att han också skulle kunna se ut över en grådisig vägkorsning, hörnet av Ica Brunnshallen och den stora gräsplätten i Brunnsparken som är täckt av ett tjockt och blött lager rödbruna löv vilka så tydligt bara lider och inväntar sin förruttnelseprocess, så hade jag inte behövt säga "Spring, Kalle Kamel". För redan innan jag ens skulle ha lyckats formulera tankegångarna kring Kalles så uppenbart felaktiga biotop hade Kalle Kamel sprungit. Han hade, så elegant som en kamel någonsin kan, vinklat sina knotiga kamelben i stora och dramatiska kamelkliv, tagit spjärn emot den gråa asfalten på Yngve Östbergs väg och ställt siktet bort från detta släpande och betungande regnväder för att komma tillbaka till lugnet i den öppna och varma öknen.

Stackars Kalle hade inte trivts här. Kameler gör för det allra mesta inte det. Och även om Kalle hade varit beundransvärt impulsiv och gett sig av när han insett att detta inte var hans riktiga element så hade hans plötsliga, intensiva och lite ovana framhoppande säkert orsakat allvarliga whiplashskador på pucklarna. Det går nämligen inte ofta som det ska för kameler och till resultat av detta förbises ofta deras intelligens och idérikedom. Men jag känner till hemligheterna bakom Kalle Kamel! Och jag imponeras av viljan och styrkan hos det hänghalsade djuret, att han förstår var han hör hemma och vågar ta sig dit, trots eventuella svårigheter, som den turkiska gränsövergången, längs vägen.

Som alla mina hängivna 20000 läsare vet så läser jag just nu lingvistik på universitetet. Detta gör jag för att jag är en väldigt språkintresserad person som suktar efter att få lära mig morfemanalysera alla världens språk.

-Men hur kommer det sig då att jag nu i två dagars tid har skjutit upp mitt pluggande timme för timme tills det blev 48 helt oproduktiva sådana?

Jag tog mig faktiskt i kragen vid ett tillfälle igår. Jag gick förbi stadsbiblioteket och lånade en bok. Minuspoäng: den tillhör kurslitteraturen och jag borde skaffat den vid kursens början..
Idag tog jag mig också i kragen för några timmar sedan och öppnade den lånade boken. Detta var dock en fruktansvärd upplevelse. Jag har tenta på måndag och borde kunna boken utan och innan, men titeln som mötte mig var "Talakter och syntaktisk komplexitet" och... JAG HAR ALDRIG I MITT LIV HÖRT DESSA UTTRYCK FÖRR! Ett helt kapitel handlar om detta, alltså? GAAH!
Minuspoäng 2: (förutom det helt uppenbara att jag inte visste vad talaktblabla var för något) JAG SITTER OCH SKRIVER PÅ MIN ALLDELES HELT JÄTTEOLÄSTA BLOGG OM DETTA ISTÄLLET FÖR ATT TA REDA PÅ VAD I HELVETE DET ÄR!

Minuspoäng 3: Det är fredag...

underbara, förfärliga lingvistik

Ända sedan jag var mycket mycket liten har jag tyckt om att skriva. Mitt första minne av hur intresset formade sig har jag från 5 eller 6-årsåldern när jag fick min allra första dagbok. Det var en fetpärmad, kvadratisk dagbok med hänglås och ett oerhört charmigt motiv av Pettson och Findus på framsidan, omgivna av härligt gröna träd och buskar. Jag älskade Pettson och Findus så jag var givetvis mycket tacksam över gåvan och hade inga som helst problem med att inte alls fatta vad det var man skulle göra med den. Först tänkte jag bara att det var en tuff bild. Steg två var att jag förstod att det var som en bok som man kunde öppna och steg tre bestod mest i att försöka förstå varför jag hade fått en bok med alldeles tomma, vita blad.

Om jag hade kunnat formulera konstruktiva meningar på den tiden hade jag antagligen i vredesmod uttryckt mig på ett sätt som hade förklarat hur innerligt besviken jag var på denna budgetvariant av bok utan vare sig text eller bilder, men jag fick nöja mig med att titta frågande på mamma som förklarade att det var en dagbok, och sådana böcker skriver man själv. "Fett nu kan jag skriva min egen bok" tänkte jag. Kanske.. Okej, skulle kunna ha tänkt. Jag blev iallafall stolt och glad över att få skriva själv. Det enda frågeställningen som kvarstod var "och hur fan skriver man?".

Ja, det var ingenting mamma kunde lära mig sådär på minuten, så jag fick ta saken i egna händer. Jag kunde trots allt skriva mitt namn, så de första sidorna av Pettsonboken består av ett helt narcissistiskt upprepande av Katja, omväxlande med j:et på rätt och fel håll. Efter ett tag tröttnade jag dock helt förståeligt på att endast skriva min namnteckning och ville avancera mitt skrivande. Detta var säkert ett halvår efter att jag fått boken. Möjligtvis ett år. Hursomhelst var jag grymt fascinerad av skrivstil på denna tiden och blev fast beslutsam om att börja skriva skrivstil! Jag fattade ju liksom inte att det fanns någon koppling mellan vanlig skrift och skrivstil så jag började skriva, ring efter ring, ålande, sammanhängande figurer i långa rader med grön bläckpenna. Jag visste PRECIS vad jag skrev och det var fantastiska berättelser om allehanda viktiga ting i mitt liv. Det tråkiga var den biten med att jag inte lärt mig det här med bokstäverna så min text var liksom ganska svårtolkad efteråt. Eller helt otolkbar helt enkelt. Men fint var det och jag har kvar boken än idag.

Summa sumarum : jag tyckte om att skriva och skrev massor fast det blev liksom ingenting. Det är ungefär den visionen jag har med den här bloggen. Det kommer vara hur roligt som helst för mig att sitta och konstruera mening på mening men det kommer förmodligen vara alldeles värdelöst att läsa!

Till sist, snubben som inspirerade mitt valda namn...

Åhh vad jag blir trött på allt prat om stress! Inte på ett "stress-är-en-modern-sjukdomsmyt-som-banar-väg-för-fritt-försäkringsfusk"-vis alls utan trött på det faktum att dagens moderna människor nästan alla har stressymtom som de ignorerar, till följd av en mer begränsad individ både mentalt och fysiskt. När ska vi lära oss att ta stressen på allvar? Det är alldeles för många som uppmärksammar det faktum att de blivit sjuka av stress när de drivit den så långt att de pekar mot framtiden bara för att bryta pekfingernageln mot en snabbt växande vägg.

För ett par veckor sedan fick jag uppleva stressens dubbelmoral i samband med att jag jobbade på Magasinet för att servera kyrklunch till Domkyrkans anställda. Temat för lunchen var mental hälsa och under måltidsförloppet pratade 2 olika kvinnor om stressfenomenet, en som nyligen är tillbaka i tjänst efter utbrändhet och en som jobbar för Alpha Vitae med stresshantering och rehabilitering. Jag själv var begravd i ett Kebnekaiseliknande berg av smutsdisk under tiden för den f.d. utbrända kvinnans utläggning men var klar och kunde sticka ut huvudet från köket då Alpha Vitae-kvinnan talade. Hon berättade att det är enkelt att få stressymptom i dagens samhälle eftersom det är populärt bland oss människor att tro att vi ska göra absolut så många saker som möjligt samtidigt. Medan vi cyklar till föreläsningen på SOL-centrum ska vi samtidigt ta emot det inkommande samtalet från arbetsgivaren som givetvis undrar om vi kan arbeta nästa lördag, varpå vi med vår enda lediga hand försöker hala upp vår kalender ifrån det stängda facket på handväskan som ligger under ytterkläderna i cykelkorgen. Likadant ska vi i normalt ostressiga situationer göra fler saker samtidigt än vad som är nödvändigt eller effektivt. På kvällarna, t.ex., när det är dags för den dagliga tandborstritualen så är det allt annat än tandborstning det handlar om. In med borsten i munnen, sen är det nog med det och vi traskar löddermunnade till TV:n, zappar fram det minst ångestframkallande kvällsprogrammet samtidigt som vi går in på datorn för att kolla alla de sidor vi alldeles precis varit inne och kollat på för att se så att ingenting nytt har hänt. Efter ett tag blir datorn och TV:n så fängslande att vi glömmer bort vårt mintsmakande skaft som hänger ut ur mungipan. Med lite tur kommer vi åter ihåg vad borsten hade att göra i vår mun och vi avslutar vårt tandborstande för kvällen.

Känner ni igen er? Det gör jag och det kan möjligen bero på att jag återberättat händelser från mitt verkliga liv. Som det en gång såg ut, menar jag, för jag är inne i min avstressningsfas just nu! Det kvinnan berättade, att vi ska vara närvarande i stunden, är något jag verkligen tror på för att undvika stress. När vi borstar tänderna SÅ BORSTAR VI TÄNDERNA!! Inget annat! Vi granskar vår mun i spegeln, ser borsten glida över de kaffedrabbade gaddarna och bara borstar! För hur oproduktiva vi än må känna oss när vi står där som fån och tycker att tiden glider förbi så kan jag i min enkla och inauktoritära person nästan garantera att vi aldrig förr genomfört en så produktiv och effektiv tandborstning! Och dessutom är det inte viktigt att kolla mailen klockan halv tolv en tisdagkväll. Speciellt inte när du var inne 23:14 senaste gången.

En annan sak som relaterar till detta är innehållet i den bok jag med spänning tog mig igenom igår och idag. "Socker och fett - på gott och ont", skriven av Charlotte Erlanson-Albertsson tar upp stress i samband med aptitstimulering. Stressen har en så galen inverkan på vår hälsa genom att påverka vår aptit och kosthållning. Ett tips (som alla vet om men aldrig gör) är att aldrig någonsin inta en måltid framför TV:n. TV:n blir det primära vilket gör att vi inte ägnar oss så mycket åt själva maten och då är det lätt att äta för fort och för mycket. Dessutom är TV:n uppstressande och lätt att fastna vid efter maten när vi egentligen borde göra annat.

God natt, sov gott och stressa inte!