springkallekamel

Nåt som jag ständigt tar upp, på ett eller annat sätt men oftast i samband med att jag ser en bild på mig själv från 5-6 år sedan, är hur omåttligt märklig smak jag hade för hur jag stylade mig själv. Jag har genom åren haft 3 mycket svaga punkter, en ofrivillig men två frivilliga (dvs en som bara var som den var och två som jag skapade). Den ofrivilliga punkten handlar om min virvel/koslick. Jag har en enorm virvel som, om jag inte gör något åt den efter jag tvättat håret, lägger sig preciiis som den vill. Och det är inte vackert. De två frivilliga områden har handlat om ögonsminkning och ögonbryn. Främst ögonbryn har återkommande varit väldigt viktiga för mig periodvis och komplex hade jag väl ständigt i ungefär 3 år. Först hade jag alldeles normala och ganska oansenliga ögonbryn. De ser ju oftast bra ut på barn och man tänker inte så mycket på de små håransamlingarna ovanför ögonen. De bara är.

Efter ett tag börjar man tänka på dem. Jag kommer ihåg att mamma pratade om att hon hade ärvt sina ögonbryn av morfar och att jag antagligen också skulle göra det (mörka som sprider sig över ett stort område). Jag blev livrädd. inte för att morfar hade fula ögonbryn på något sätt, de passade mycket bra på honom. Jag var däremot inte lika övertygad om att de skulle passa på mig. Jag var kanske 11 år eller så när jag faktiskt klippte dem för att de inte skulle bli stora. Som man kanske kunde förvänta sig hade detta precis motsatt effekt och de grodde något så otroligt på två år att när jag var 13 kunde se en bild på morfar och tro att jag speglade mig. Det var fruktansvärt. Tyvärr har jag ingen bild så att ni kan få ta del av eländet, jag har grundligt raderat alla bilder på mig från den tiden. 

Jag bestämde mig efter kanske 1 år med dessa vildvuxna hårmattor att göra något åt det och lät en kompis noppa ögonbrynen. Under denna tid var det mycket populärt att ha så smala ögonbryn som möjligt och kompisen anammade givetvis denna trend. Här har jag faktiskt en exempelbild:

Ja, er tanke är väl samma som min. Det var inte snyggt helt enkelt, och det tog sin lilla tid innan de kom tillbaka...
(Här är också det som min lillebror mobbar mig för framträdande, min sneda näsa. Det bryr jag mig dock mindre om  :))

Nu till mina andra fjortissvagheter (de som härjade när jag var typ 14 år) min virvel och min ögonsminkning. Jag har flera utmärkta bilder från denna tid där det syns att jag trodde hur man liksom blev 100 steg snyggare ju mer kajal man smetade på runt ögonen. Kombinationen med virveln är liksom lite hemsk:



Här ser man dock inte ögonen så bra så jag tar en bild till:



SÅ! Nu har jag lagt upp ungefär de hemskaste bilderna på mig (där jag inte gör mig till utan verkligen ser ut som jag gjorde) till skillnad från de flesta som bloggar som brukar välja de snyggaste. Jag får väl också göra det framöver, men medan läsarantalet är typ 5 pers kan jag lika gärna köra hårt på fullinjen!
Nu ska jag gå och fixa ögonbrynen, hihi!