springkallekamel

Det största delen av den sista delen av mitt liv har bestått i att försöka komma på vad jag vill göra med fortsättningen. Jag har kommit på att det är en hur lätt uppgift som helst som vi alla, nästan utan undantag, gärna komplicerar å det grövsta. Antingen låter vi oss påverkas av auktoriteters ganska fjantiga inställning i skolorna där liberalism har fått en ganska negativ klang i och med att det numera är eleverna som bossar med lärarna när det borde vara tvärtom (Jag inser givetvis att elevdemokrati etc. har vissa fördelar, typ främjandet av viktiga individers åsikter och ideer om förbättringar, att lära elever tänka själva och såklart lära alla tjusningen med demokrati. Vad man inte förstår, däremot, är att elevdemokrati inte innebär att man på nåt sätt ska kunna få ändra betygssystem, kursplaner eller vilka lärare som ska få sparkas eller stanna.) och blir därmed slappa och ignoranta inför pluggandet och skolan i allmänhet (det är tydligen okej att skolka, anmäl bara, barn, så ni kan få pengarna ändå och behåll gärna mössorna på, om det inte är slöjor såklart, huu).

Om man nu lyckas stanna relativt opåverkad och fortfarande bryr sig om sin skolgång så får man problem efter gymnasiet. Whattehell ska jag göra nu, liksom. Möjligheterna blir överväldigande och vi drivs av ett storhetsvansinne när vi tänker på att vi kan bli precis vad som helst. Vi kan få pilla i människors hjärnor, flytta satelliter eller bara bli riktigt, riktigt rika och just på grund av att vi har alla dessa valmöjligheter så känns det lite som ett misslyckande om man ska satsa på ett helt vanligt yrke. Medan alla dessa tankegångar ockuperar merparten av vår tillvaro ska vi dessutom gärna göra något riktigt spektakulärt innan vi sätter igång med rymdforskarutbildningen eller vad vi nu vill göra. Vi ska helst jobba ihop en riktigt galen summa pengar, ofta på ett superoglammoröst jobb som vi kan klaga riktigt mycket på under tiden det pågår, så att vi kan resa till världens ände och känna på livet där.

Jag har haft ett antal mål och livsvisioner sedan den dagen jag sprang ner för Polhems trappor sjungandes på den där jävla studentsången. Första tanken var BORT JAG VILL BOORT, ungefär, och mina tankar riktades mot isbergens förtrollade värld. Jag var så övertygad om att ensamhet och isolering var mitt  kall och att jag skulle dyka runt och ta prover på ishavets botten. Mina drömmar blev med tiden mindre och mindre dramatiska och efter att ha gått igenom diverse arktiska yrken såsom arktisk geolog, arktisk naturresurskonsult mm. så lämnade jag tankarna om att studera vid Tromsö univesitet i Norge (även om tanken fortfarande är lockande på många sätt). Jag kom på att jag kanske inte alls behöver läsa vidare, jag hade nöjt mig med att få befinna mig på naturnära idylliska platser. Taxiförare i Kanadas berg, pannkakshus eller våffelstuga på Svalbard eller varför inte en enormt lång pilgrimsvandring genom typ alla världens länder.
Senare (nu) har jag insett att alla dessa drömmar inte har ett skit att göra med vad jag vill utbilda mig till eller arbeta med. Jag vill helt enkelt bara bort! Så från och med i sommar ska jag resa nånstans långt bort och volontärarbeta på obestämd tid. Det är jag fullt övertygad om (även om det gör lite ont i hjärtat när jag tänker på att det nog blir en omöjlighet att organisera en volontärresa till nordpolen...) Jag siktar också på att söka in på veterinärutbildningen i Köpenhamn, men inte förrän jag levt ut alla dessa hopplösa eremit slash sociala resdrömmar. Jag vill nog syssla med djur, tror jag iallafall, vi får se!
Nästa termin blir det Kemi B på komvux då inbillska jag förmodade att jag aldrig skulle behöva den kursen men nu gör det. Parallellt med det blir det nybörjararabiska på distans! WIIIEEEEE!
Hmm.. Såhär långt har jag alltså kommit på ett halvår. Näe, egentligen på en månad, då de första 5 månaderna bestod av det jag tidigare beskrivit, isberg och våfflor och allt vad det hette.. Hopplöst.