springkallekamel

Ända sedan jag var mycket mycket liten har jag tyckt om att skriva. Mitt första minne av hur intresset formade sig har jag från 5 eller 6-årsåldern när jag fick min allra första dagbok. Det var en fetpärmad, kvadratisk dagbok med hänglås och ett oerhört charmigt motiv av Pettson och Findus på framsidan, omgivna av härligt gröna träd och buskar. Jag älskade Pettson och Findus så jag var givetvis mycket tacksam över gåvan och hade inga som helst problem med att inte alls fatta vad det var man skulle göra med den. Först tänkte jag bara att det var en tuff bild. Steg två var att jag förstod att det var som en bok som man kunde öppna och steg tre bestod mest i att försöka förstå varför jag hade fått en bok med alldeles tomma, vita blad.

Om jag hade kunnat formulera konstruktiva meningar på den tiden hade jag antagligen i vredesmod uttryckt mig på ett sätt som hade förklarat hur innerligt besviken jag var på denna budgetvariant av bok utan vare sig text eller bilder, men jag fick nöja mig med att titta frågande på mamma som förklarade att det var en dagbok, och sådana böcker skriver man själv. "Fett nu kan jag skriva min egen bok" tänkte jag. Kanske.. Okej, skulle kunna ha tänkt. Jag blev iallafall stolt och glad över att få skriva själv. Det enda frågeställningen som kvarstod var "och hur fan skriver man?".

Ja, det var ingenting mamma kunde lära mig sådär på minuten, så jag fick ta saken i egna händer. Jag kunde trots allt skriva mitt namn, så de första sidorna av Pettsonboken består av ett helt narcissistiskt upprepande av Katja, omväxlande med j:et på rätt och fel håll. Efter ett tag tröttnade jag dock helt förståeligt på att endast skriva min namnteckning och ville avancera mitt skrivande. Detta var säkert ett halvår efter att jag fått boken. Möjligtvis ett år. Hursomhelst var jag grymt fascinerad av skrivstil på denna tiden och blev fast beslutsam om att börja skriva skrivstil! Jag fattade ju liksom inte att det fanns någon koppling mellan vanlig skrift och skrivstil så jag började skriva, ring efter ring, ålande, sammanhängande figurer i långa rader med grön bläckpenna. Jag visste PRECIS vad jag skrev och det var fantastiska berättelser om allehanda viktiga ting i mitt liv. Det tråkiga var den biten med att jag inte lärt mig det här med bokstäverna så min text var liksom ganska svårtolkad efteråt. Eller helt otolkbar helt enkelt. Men fint var det och jag har kvar boken än idag.

Summa sumarum : jag tyckte om att skriva och skrev massor fast det blev liksom ingenting. Det är ungefär den visionen jag har med den här bloggen. Det kommer vara hur roligt som helst för mig att sitta och konstruera mening på mening men det kommer förmodligen vara alldeles värdelöst att läsa!

Till sist, snubben som inspirerade mitt valda namn...