springkallekamel

Hade Kalle Kamel av någon anledning befunnit sig här i närheten av var jag sitter så att han också skulle kunna se ut över en grådisig vägkorsning, hörnet av Ica Brunnshallen och den stora gräsplätten i Brunnsparken som är täckt av ett tjockt och blött lager rödbruna löv vilka så tydligt bara lider och inväntar sin förruttnelseprocess, så hade jag inte behövt säga "Spring, Kalle Kamel". För redan innan jag ens skulle ha lyckats formulera tankegångarna kring Kalles så uppenbart felaktiga biotop hade Kalle Kamel sprungit. Han hade, så elegant som en kamel någonsin kan, vinklat sina knotiga kamelben i stora och dramatiska kamelkliv, tagit spjärn emot den gråa asfalten på Yngve Östbergs väg och ställt siktet bort från detta släpande och betungande regnväder för att komma tillbaka till lugnet i den öppna och varma öknen.

Stackars Kalle hade inte trivts här. Kameler gör för det allra mesta inte det. Och även om Kalle hade varit beundransvärt impulsiv och gett sig av när han insett att detta inte var hans riktiga element så hade hans plötsliga, intensiva och lite ovana framhoppande säkert orsakat allvarliga whiplashskador på pucklarna. Det går nämligen inte ofta som det ska för kameler och till resultat av detta förbises ofta deras intelligens och idérikedom. Men jag känner till hemligheterna bakom Kalle Kamel! Och jag imponeras av viljan och styrkan hos det hänghalsade djuret, att han förstår var han hör hemma och vågar ta sig dit, trots eventuella svårigheter, som den turkiska gränsövergången, längs vägen.