En fredag
Klockan 07.30 började min mobil, helt enligt överenskommelsen, att sjunga. Den sjöng "Leaving on a Jetplane" som så många andra morgnar och denna morgon blev jag precis lika irriterad som jag brukar bli. Den enda melodin jag funnit mer enerverande som alarmsignal på morgonen är den som jag hade i USA, som jag har skrivit om tidigare. "9 to 5". Oohh jag ryser bara jag tänker på det.
Hursomhelt bestämde jag mig, i min uppgivenhet över att morgonen grytt, för att snooza. Detta gjorde jag till halv 10, grämde mig en stund över min obeslutsamhet, och gick sedan upp för att äta en för mig helt ovanlig frukost. Jag åt fjällyoghurt med hjortronsmak, vindruvor och en chokladbit. Till detta drack jag kaffe och granatäpplejuice. Hemskt var det, jag mådde inte alls lika bra som jag brukar göra av havregrynsgröten.
Efter frukosten skulle jag klä på mig. Alltså byta om från sovkläder. (Jag åt inte frukost naken) Min iklädnadsprocess brukar alltid vara lite omständlig, då jag har för vana att klä på mig ett plagg i taget och sedan komma på att det finns något att göra mellan varje plagg som jag absolut inte kan vänta med till senare. Just idag klädde jag på mig mina trosor och kom sen på att jag var tvungen att stänga av kaffekokaren. Jag vandrade alltså målmedvetet ut i köket för att trycka på den lilla lysande knappen. När jag kommit till hallen ser jag en man vandra omkring i vår trädgård, precis utanför glasfönstren. Jag glömde bort att jag endast var iklädd vad mormor skulle beskriva som småbyxor och gick ut i stora rummet för att kolla in mannen noggrannare. Det visar sig vara min farfar, som av någon anledning inte befann sig hemma hos sig och farmor utan vankade av och an på vår gräsmatta. När jag såg honom vrida huvudet mot huset och spana in kom jag genast på hur fruktansvärt lite jag lämpade mig att stå vid fönstret, och jag skuttade snabbt in i mitt rum i hopp om att den gamle mannen inte hade sina starkaste glasögon på sig.
Klädd och fördigkaffad skulle jag börja vandra till latinet kvart i 11. Då kom jag på att jag ändå hade ganska fett hår. Usch, tänkte jag, och stod helt stilla i typ 5 minuter och velade om jag skulle duscha innan jag gick. Jag visste att jag aldrig skulle hinna i tid om jag duschade, men gick ändå ner i källaren och tvättade håret. När jag var klar var klockan 11. Panik. Jag sprang ut i garaget och haffade min gladlynta farfader och frågade om han inte ville ta en sväng med bilen förbi SOL. Det ville han ju så gärna, och skjutsade mig till min föreläsning. Under tiden utbrast han ideligen hur lycklig han var över att jag skulle följa med till Edinburgh för att fira kusinen Kristin och hur lycklig han var över att han skulle få åka dit och träffa henne och se hur hon bor och hur LYCKLIG han var över att ha så stora barnbarn. Det var mysigt! Vill man bli glad ska man tala med min farfar..
Föreläsningen var riktigt intressant idag! Det mest intressanta var iofs en av studenterna som vanligen är i den andra gruppen men idag var med oss. Vilken man..! (och inte på ett sånt "ooh, vilken man hihi"- sätt utan ett mer negativt "oj, vilken man..."-sätt..)
Nu är det pluggande som gäller resten av dagen. Kemi ftw!
Hursomhelt bestämde jag mig, i min uppgivenhet över att morgonen grytt, för att snooza. Detta gjorde jag till halv 10, grämde mig en stund över min obeslutsamhet, och gick sedan upp för att äta en för mig helt ovanlig frukost. Jag åt fjällyoghurt med hjortronsmak, vindruvor och en chokladbit. Till detta drack jag kaffe och granatäpplejuice. Hemskt var det, jag mådde inte alls lika bra som jag brukar göra av havregrynsgröten.
Efter frukosten skulle jag klä på mig. Alltså byta om från sovkläder. (Jag åt inte frukost naken) Min iklädnadsprocess brukar alltid vara lite omständlig, då jag har för vana att klä på mig ett plagg i taget och sedan komma på att det finns något att göra mellan varje plagg som jag absolut inte kan vänta med till senare. Just idag klädde jag på mig mina trosor och kom sen på att jag var tvungen att stänga av kaffekokaren. Jag vandrade alltså målmedvetet ut i köket för att trycka på den lilla lysande knappen. När jag kommit till hallen ser jag en man vandra omkring i vår trädgård, precis utanför glasfönstren. Jag glömde bort att jag endast var iklädd vad mormor skulle beskriva som småbyxor och gick ut i stora rummet för att kolla in mannen noggrannare. Det visar sig vara min farfar, som av någon anledning inte befann sig hemma hos sig och farmor utan vankade av och an på vår gräsmatta. När jag såg honom vrida huvudet mot huset och spana in kom jag genast på hur fruktansvärt lite jag lämpade mig att stå vid fönstret, och jag skuttade snabbt in i mitt rum i hopp om att den gamle mannen inte hade sina starkaste glasögon på sig.
Klädd och fördigkaffad skulle jag börja vandra till latinet kvart i 11. Då kom jag på att jag ändå hade ganska fett hår. Usch, tänkte jag, och stod helt stilla i typ 5 minuter och velade om jag skulle duscha innan jag gick. Jag visste att jag aldrig skulle hinna i tid om jag duschade, men gick ändå ner i källaren och tvättade håret. När jag var klar var klockan 11. Panik. Jag sprang ut i garaget och haffade min gladlynta farfader och frågade om han inte ville ta en sväng med bilen förbi SOL. Det ville han ju så gärna, och skjutsade mig till min föreläsning. Under tiden utbrast han ideligen hur lycklig han var över att jag skulle följa med till Edinburgh för att fira kusinen Kristin och hur lycklig han var över att han skulle få åka dit och träffa henne och se hur hon bor och hur LYCKLIG han var över att ha så stora barnbarn. Det var mysigt! Vill man bli glad ska man tala med min farfar..
Föreläsningen var riktigt intressant idag! Det mest intressanta var iofs en av studenterna som vanligen är i den andra gruppen men idag var med oss. Vilken man..! (och inte på ett sånt "ooh, vilken man hihi"- sätt utan ett mer negativt "oj, vilken man..."-sätt..)
Nu är det pluggande som gäller resten av dagen. Kemi ftw!
Kommentarer
Trackback
