Åh vad livet är härligt
SJUNGER VI I EN SÅNG, I EN SÅNG
aldrig nånsin besvärligt
förutom i morse! På den tiden var allting emot mig (jag skriver på den tiden för att liksom understryka hur avlägset det känns i stunden). Först vaknade jag efter en kvantitativt och kvalitativt otillräcklig nattsömn av den enormt enerverande alarmsignalen som jag aldrig tar itu med att byta. Kommer inte ihåg vad låttiteln är men det är ju den där:
dumdidumdidumdidumdidididumdidumdidumdidamdidamdidamdamdamdidamdamdam osv..
Jag masade mig ur mitt nystan av täcken och filtar hyfsat klumpigt, hade virat in mig på alla möjliga sätt i varenda lakansflik, och gick sedan för att iordningställa en härlig portion fullkornshavregrynsgröt. Jag visste att mitt mission denna morgon var att göra klart min latinläxa som jag hade till kl 11.15, så efter några minuters Top Model (jag fastnar lätt framför TV:n på morgnarna, vad som än bjuds att titta på) började jag översätta adjektiv i ablativ så det stod härliga till. Jag hann dock ändå inte klart med min läxa...
Tung i sinnet gick jag och duschade eftersom klockan hade blivit 20 i 11 och det var dags att göra sig klart. I samma sekund som jag vridig på kranen kom jag på att jag ju inte hade min cykel hemma och att jag inte skulle kunna ta mig till SOL via den. Jag fick lite panik ett tag, eftersom jag missade båda föreläsningarna förra veckan, men kom snart på att mamma igår sagt att hon skulle vandra till jobbet idag. Jag skyndade mig allt vad jag kunde för att rusa ut till parkeringen och finna mammas bil borta.. Denna lättja!
Mitt nästa drag var plan B. Jag skulle försöka hinna att gå den vanligtvis halvtimmeslånga vandringen till SOL på en kvart. Detta lyckades inte, men jag njöt ändå av promenaden i fulla drag. Det var soligt och ljust och ett alldeles underbart sätt att möta världen på! Njutningen förvandlades emellertid till ångest när jag stod i hissen på väg upp mot 6e våningen i lingvisthuset. Jag rättade till mina ytterplagg och mitt fortfarande blöta hårrufs, som för att detta skulle hjälpa mig överleva det stundande intågandet i föreläsningssalen. Jag gick in, hängde av mig och sa snopet "Förlåt så jättemycket!".
Till min stora förvåning kom det inte ens ett litet fnys till svar. Istället möts jag av ett stort leende och orden "Nej, Katja, jag är så otroligt glad att du är här nu! Och du har klippt lugg, vad sött!"
Skräcken jag hade känt för 3 sekunder sedan var som bortblåst och jag kände mig plötsligt överdrivet entusiastisk inför att påbörja 2 timmars böjande av ytterligare latinska verb och adjektiv. Vilken stor skillnad några ord kan göra med ens dag!
