Latirabiska
Jag har nästan precis kommit hem från min första latinföreläsning. Det är vår familjekompis Cajsa som är föreläsaren, och det är jättebra för någon mer engagerad lärare får man leta efter. Några av meningarna hon yttrade idag var "Att läsa latin är som att slå upp dörrarna till en annan tid och en annan plats" "Livet blir aldrig detsamma efter att man har läst latin" och "Det här kommer bli bland det roligaste ni nånsin gjort!" Ja, man får ju iallafall komma in i en hyfsat motiverande miljö! Hon är härlig.
Direkt efter föreläsningen gick jag till solbiblioteket och skrev ut ungefär 432 sidor med arabiska övningsuppgifter. Jag förstår ärligt talat inte hur min lärare i arabiska tänker. Hon ger oss meningar på engelska som vi ska översätta till arabiska, utan att ha gått igenom ett enda jävla arabiskt ord! Sen när man ska kolla i facit så är meningarna skrivna MED ARABISKA BOKSTÄVER! Vad har jag gett mig in på?! Och utöver detta planerar jag ta till mig en av de svåraste gymnasiekurserna kemi B. Missförstå mig dock rätt. Arabiska är jätteroligt! Men jag förstår inte och kommer nog kanske aldrig förstå varför man i ett ord ibland skriver ut "a" som bokstav, ibland har ett hjälptecken för "a" och ibland inte skriver ut nånting alls utan man ska liksom lista ut att det ska vara ett "a" där. Störigt också att ens arabkompis inte kan hjälpa en eftersom hon inte kan läsa arabiska..
För att återgå till latinet. Vår första övning var att Cajsa skrev upp en radda grammatiska termer på tavlan och så skulle vi diskutera dessa tre och tre. Det var ord som "konjugationer", "deklinationer", "kasus" etc. Vi skulle helt enkelt definiera dem. Jag blev pinsamt medveten om att jag måste ha avslutat en kurs och fått godkänt utan att ha lärt mig speciellt mycket. Jag läste ju nyss lingvistik! Vi pratade om deklinationer heela tiden! Och nu har jag redan glömt allting på mindre än en månad... Lyckligtvis satt jag med en tjej som inte läst grammatik sedan 8an, och hon var typ 3 år äldre än mig. Olyckligtvis satt en kille, på andra sidan om mig, som liksom ville överanalysera varenda term och definiera i EXAKTA ordalag vad de betydde. Vi skulle välja 4 ord att diskutera. Han ville diskutera alla 15! Och så suckade han sådär enerverat när han inte riktigt kunde på nån av dem..
När mamma analyserade min personlighetstyp igår vid matbordet sa hon att jag, enligt en mall, inte skulle ha några som helst problem med småprat. Det hade jag idag! Jag pratade ganska mycket med tjejen som satt bredvid mig, eftersom hon i det närmaste frågade ut mig om typ.. hela mitt liv, och så sa jag bland annat då att jag läste arabiska. Sen skojade jag lite och sa att jag hoppas att jag inte ska blanda ihop arabiskan och latinet för då blir det jobbigt! Och hon bara "men de har väl ingen direkt koppling, eller?".
Nej, självklart inte, jag försökte vara rolig. Men man kanske inte ska skämta med främlingar? Man kanske ska dra artighetsfraser och kallprat tills de sprutar ut ur öronen på en? Jomen faktiskt! För jag har ändå märkt en sak under de år jag småpratat. Antingen är det första och sista gången jag pratar med nån för att det blir så ansträngt och den inte förstår mina skämt, eller så blir den kär i mig. Om det är en kille alltså. Speciellt om det är en kille som har någon form av socialt handikapp.. För killar verkar tro att min ganska utåtriktade läggning i okända miljöer är en ren invit.
Nu ska jag gå och lära mig skriva tasharafna för fjärde gången idag.
Ma-as sallama!
