SNÖRVEL
Jag är sämst på att ignorera mina förkylningar. Jag tänker alltid, när jag känner att jag börjar bli lite sjuk, att jag ska köra ironwomanstilen och konkurrera ut alla spår av virusattacker med min enormt utvecklade mentala förmåga. Det funkar aldrig. En sak är dock bra med att vara sjuk. Man sitter hemma och gör ingenting tills man är så uttråkad av att göra ingenting att man börjar pilla med gamla saker tills man upptäcker något man glömt att man hade. Så var det igår för mig, jag hittade ett gammalt anteckningshäfte som uppenbarligen fungerat som nån slags dagbok för mig när jag var 14. Sjukligt intressant var det och man märker verkligen att jag gillade att skriva redan då eftersom det verkar som att jag försökte använda så många ord som möjligt i varje mening. Kolla här på mina sysselsättningar i februari 2004:
Fotbollen skulle vara dagens höjdpunkt som vanligt. Jag åt frukost, fjällfil och kaffe, cyklade till Paulinas hus och släppte ut Vitis och cyklade sedan i rasande fart till Victoriastadion bredvid Smörlyckan. När den två timmar långa träningen var slut så körde jag till mammas husför att hämta mobilladdaren. När jag sedan kom hem möttes jag av en superunderställsbeprydd fader (Helly Hansen, maan!) som gestikulerande och inlevelsefullt berättade att han tänkte ta mig och min intellektuellt underutvecklade yngre bror på en promenad runt Krankesjön. "Jippie, vad kul" sade mitt leende men inombords började jag direkt planera min självmordsstrategi. Vi gnaskade i oss lite blodkorv, möglig med järnrik sådan och lät sedan vår skrotfärdiga Nissan Bluebird 88 föra oss mot vårt mål.
Denna prucedur tog inte så lång stund. Vad som väntade skulle bli extremt mycket mer långdraget. Två timmars idel gående med en rapande och stenkastande tolvåring i hälarna är mer än vad en normal individ uthärdar.
Jahapp, säger jag bara. Olof har då inte förändrats mycket på 5 år.
