springkallekamel

Jag jobbar.. Det är jobbigt! Jag behövs inte idag. Känner mig, och vet att jag är, totalt överflödig. Inga lektioner hålls denna veckan och det enda jag egentligen behöver göra är att ringa revisorn Nils och fråga om han har tid att ta hand om vår bokföring i år. Det gör jag nog nu...

Nils är nu jätteringd. Han kunde INTE ta hand om vår bokföring. Det tolkade jag det som iallafall, när han yttrade denna mening:

"Nääeeeeääaa, vet du vad, jag har häcken full i år!"

Hade jag varit av den mer kinky sorten hade jag kunnat välja att tolka denna rad som att revisorn Nils är prostituerad homosexuell som har kunder 24 timmar om dygnet alla dagar hela detta året. Eller så hade jag, om jag nu funnit det lustigt, kunnat tolka det som att han lider av en kronisk matspjälkningssjukdom vars symptom är konstant diarré. Jag gjorde dock ingenting av detta, utan valde att uppfatta det som att han inte har tillräckligt mycket tid för att ta hand om vår bokföring.

Det är fint väder ute. Ändå sitter jag här på mitt minimala kontor och stirrar in i ett gigantiskt proppskåp. Varför blir man vuxen? Hade jag varit 3 hade jag kunnat typ.. måla med fingerfärg på altanen hela dagen, äta kinderägg på en filt i trädgården eller hoppa hage med grannflickan.. Då vore revisorn Nils namn för mig ännu okänt och jag kunde förmodligen inte ens artikulera ordet "proppskåp". Eller.. Jo.. Men ändå.

Nu ringde precis en PT-kund som jag gillar att kalla dem. En potentiell kund. Hon vill att hennes son ska ta trumlektioner innan sommaren. BRA IDÉ, tycker jag, eftersom det är hon som betalar min lön.

Titeln säger allt. Solen lyser på alla! Jag var så lycklig i morse när jag cyklade genom stadens solbelysta gator och log mot omgivningen. (Förutom av det faktum att omgivningen inte log tillbaka. Stadsbor!) Det finns verkligen ingenting bättre än att se en årstid bytas ut mot en annan, särskilt när det handlar om när vintern övergår i vår. "Jag vill se vimlet byta ytterplagg, jag vill se löven byta färg igen" sjunger Lars Winnerbäck. Nu handlar iochförsig den låten om när sommaren övergår i höst... Men den kan också få symbolisera vårens ankomst!

Jag har egentligen bara saker att se fram emot som det ser ut nu, både närliggande i tiden och längre fram. Ikväll är det filmkväll = alltid najs. Imorgon är det gym med Josefina och senare utgång = också najs. På lördag snor jag mammas bil och har en soloroadtrip till Simrishamn där jag ska promenera genom staden, äta glass med kusinerna och putsa mormors fönster. Det kommer bli så mysigt, iallafall om solen lyser. Annars SUGER den staden faktiskt, eftersom den ligger så nära havet som ständigt blåser in isande kalla vindar över en redan förfrusen skånepopulation.
På söndag.. Vad händer då? JO! Då är det filmkväll IGEN, och innan dess ska jag hinna planera min höst med Josefina. Kanske att vi kan tajma våra utlandsvistelser! Det hade varit så fantastiskt jätteroligt..!

Måndagen inleder en alltid lika nostalgiskt underbar påskvecka. Jag har ingen kemi, jag har latin vilket bara blir mer och mer intressant och jag KANSKE inte kommer behöva jobba både måndag och torsdag. Påskhelgen ska också spenderas hos mormor Ulla på Österlen, och med min pussvänliga släkt.

Vad jag mer har att se fram emot är.. fortsättningen på mitt liv. Ja.. Det kommer bli fantastiskt, det känner jag på mig. Jag har återfått livsglädjen, som iofs aldrig varit riktigt borta, men den är SÅ närvarande. Den slog emot mig med ALL KRAFT så fort jag öppnade ytterdörren i morse, efter en sedvanlig grötfrukost och x antal framtvingade pussar.

LIVET ÄR HÄRLIGT!


 

Ordet "språk" är ett ord som innefattar så mycket att ett försök till en definition kan kännas mycket avlägsen. Språk är inte bara att det låter på olika sätt då man säger "hej" i olika länder, utan också hela grunden för människans kommunikation. Språket använder vi i nästan allt vi gör, varje sekund av vår tid. Det präglar hur vi tänker och underlättar förståelse mellan två personer så att det främjar ett samarbete. Kort sagt; utan språket skulle ingenting fungera.

                      Alla länder har sina karakteristiska språk och alla låter de på sina egna särpräglade vis. Språken har enorma register av ord, fraser och grammatik som möjliggör precision och variation i användandet så att vi kan göra oss totalt förstådda av vår omgivning. Det är fantastiskt hur man genom att endast utstöta några läten genom strupen kan underrätta sin vän om banaliteter som grannens affär med hushållerskan såväl som att beskriva känslan man får i kroppen när man är kär! Ja, den som kom på det här med språk förtjänar verkligen vår uppskattning! Men... Vem kom på språket? Vem bestämmer över språket?

                      Personligen vill jag likna det svenska språket vid ett matlagningsrecept. Detta inte bara för att jag för tillfället är otroligt hungrig, utan också för att jag hoppas kunna dra en del förståeliga paralleller mellan dessa till synes väldigt skilda ämnen. För det första; vem kom på köttbullarna? Vem bestämmer över köttbullarna? Det är precis som med den förra frågeställningen mycket svårt att svara på. De flesta skulle nog svara att det inte finns någon som bestämmer över köttbullar precis som vissa vill påstå att ingen bestämmer över språket. Men det kan man väl ändå inte påstå då vi kan finna recept på köttbullar och ordböcker med det svenska språket.

                       Det finns oerhört många olika recept för tillagning av samma rätt, precis som det finns många olika språk för att säga precis samma sak. Ett recept på torsk i en kokbok behöver inte vara identiskt med ett recept på en torskrätt i en annan bok. Dessutom kan man ibland ta sig nämnvärda friheter med ett recept genom att ändra ingredienserna och krydda annorlunda så att det i slutändan fortfarande är samma rätt men med en annan konstellation. Detta är, vill jag påstå, det som händer med det svenska språket hela tiden. Människor från andra länder kommer till Sverige och inför nya, annorlunda uttryck för att säga precis samma saker som innan. Orden är kryddorna eller de utbytta ingredienserna som i det stora hela inte spelar någon stor roll om det fortfarande är ätbart och om man fortfarande gör sig förstådd. För i det stora hela är det inte hur precis man är i användningen av språket som betyder något utan i vilken utsträckning man lyckas göra sig förstådd.

                      Att döma av de paralleller jag trots allt lyckats dra i denna analys av vem som bestämmer över språket har jag kommit fram till att bestämmelsen ligger hos oss själva genom slumpen. Vi bestämmer vilka kombinationer av läten vi tycker är lämpligast när vi vill göra oss förstådda och kommunicera med andra människor och när ett ord inte riktigt fungerar för oss gör vi om det så att det antingen blir lättare att uttala eller också känns bättre. Detta är nödvändigt för att hålla språket dynamiskt och levande! I ett språk kan man inte ha för mycket regleringar och bestämmelser uppifrån utan man måste låta spontana förändringar ske. Det är spontana förändringar genom evolutionen som lett fram till människosläktet idag till exempel och jag tror att vi alla är någorlunda tacksamma över att vi inte fortfarande sitter där vid kvisthögen kantad med stenar och försöker komma på hur eld blir till. Lika tacksamma kanske vi är för att vi har möjligheten att experimentera med mat och recept. Tänk själv om vi skulle vara tvungna att hålla oss till endast ett giltigt recept på köttbullar, torsk eller grönkålssoppa och aldrig få lägga till, ta bort eller byta ut ingredienser. Nej, låt oss acceptera slumpen och oss själva som språkets reglerare och bestämmare!

Idag är en riktig tutt-tisdag. Jag har lagom mycket att göra och ser lagom mycket fram emot dagen = ganska positivt = tutte. Dagen är dock inte tillräckligt bra för att den ska kunna få ett finare namn för bröst, utan får det slappa namnet tutt-tisdag. Först har jag latin kl 11-13, sen tänkte jag faktiskt bege mig och inhandla diverse sportkläder (jag tänker att motivationen kanske växer om jag har snygga kläder..) Efter det ska jag på Josefinas latinpass kl 16.15, hämta min kemibok som jag ska få av Jenny och sen ha gitarrlektion med Jotte. Jag ska nån gång mellan dessa saker också hinna byta till mammas hus hade jag tänkt..

Allting blir bättre när det är vår på riktigt. Det enda förrädiska med våren är att man gärna vill släppa allt och vara lite oseriös, samtidigt som man tror att man är kär fast man egentligen bara är sjukligt glad.. Men det är ju lite charmen med våren ändå..!

"Qui tacet, consentit" konstaterade en gång påven Bonifacius VIII. Jag hade inte kunnat säga det bättre själv, vilket väl egentligen inte är så märkvärdigt. Det är visa ord påven yttrar efter decennier av studier och jag är bara en snart nyutexaminerad arbetslös. Men det som är sorgligt är att ingen av dem jag har i min närhet hade kunnat säga det bättre själv. Man hade nämligen inte ens kunnat säga det! Det är därför jag nu vill slå ett slag för en revolutionerande förändring, införandet av obligatorisk latinundervisning i grundskolan. "Qui tacet, consentit". Den som tiger, samtycker. Och med dagens brist på latin samtycker inte jag!

Latin var det officiella skriftspråket i det romerska riket som är grunden till hela vår västerländska kultur. Så såg det ut i närmare två årtusenden och alla historiska dokument, litterära verk och allt undervisningsmaterial är från början skrivna med hjälp av det latinska språket. Latin är alltså inte bara ett språk, utan också kultur, och att avgränsa sig från denna kultur genom att avgränsa sig från språket och bara läsa översättningar skulle jag säga är som att lyssna på när andra berättar om känslan av att vara kär, att läsa böcker om kärlek, men aldrig få uppleva kärleken själv. Om man vill ta del av kulturhistorien är första steget att ta del av latinet.

I Sverige, som geografiskt sett ligger långt ifrån det forna Romarriket, har latinet också haft fotfäste. Det fungerade till stor del som skriftspråk ända in på 1800-talet och var i det närmaste obligatoriskt om man ville studera på högre nivå. Latinet anammades av dels den katolska kyrkan, men också av vetenskapsmännen. Carl von Linné, till exempel, namngav alla organismer i sitt system naturae på latin. Faktum är att latinet lever kvar än idag som det främsta gemensamma vetenskapliga språket, i läkarvården som hos biologer. Fördelarna är många med att använda latin som vetenskapligt språk då det underlättar en viktig kommunikation och förståelse mellan länder i vetenskapliga frågor. Jag anser att en grund i latin given av undervisning i skolan kan hjälpa elever att få grepp om vetenskapen på ett tidigt stadium, vilket gör det lättare för dem att ta till sig termer och uttryck senare i livet.

Nu har jag talat om latinet som den gemensamma nämnaren i kulturhistorien och vetenskapen men har ännu inte tagit upp det mest väsentliga; latin som en språklig gemensam nämnare. Från början var latin ett enhetligt språk i det romerska riket, men delades så småningom upp i dialekter. Dessa dialekter har sedan blivit till egna språk, nämligen franska, spanska, rumänska, portugisiska och italienska. Det innebär att två tredjedelar av de moderna språk[1] som grundskolan erbjuder sina elever har sin grund i det latinska språket. Engelskan, som har kommit att bli den moderna varianten av latin, ett nytt gemensamt språk, härstammar faktiskt också från latinet och många av våra svenska morfem kan analyseras utifrån latinet. Med basala kunskaper i latin ligger alltså de romanska språken som spanska och franska inom räckvidd, liksom en större förståelse för engelska och svenska. Och en större språkförståelse vore väl eftertraktad nu när elever ska få meritpoäng för högre språkstudier på gymnasiet![2]

Det finns givetvis delade meningar om att studera latin i dagens moderna samhälle. Ett av de vanligaste argumenten mot studier i latin skulle jag vilja säga är det faktum att latinet är ett "utdött" språk. Med "utdött" menar man att det inte officiellt talas i något land. Varför detta skulle påverka latinstudier negativt förstår jag inte. Det är inte för att lära oss tala latin som jag tycker det ska vara ett kärnämne i grundskolan, utan för att hjälpa oss komma närmare omvärlden kulturellt, vetenskapligt och språkligt. Dessutom är latinet långt ifrån utdött! Det finns en finsk radiostation som sänder på latin varje dag. Latinet är det officiella språket i Vatikanstaten, även om italienskan är det mest talade språket. Latin är det språk på vilket katolska kyrkan ger ut sina officiella dokument. Påvens encyklikor publiceras på latin, och Biblia Vulgata är den latinska bibeln som katolska kyrkan utgår ifrån. Dessutom finns latin som individuell valmöjlighet på många gymnasieskolor i Sverige och är obligatoriskt i de flesta tyska grundskolor.

Ett annat vanligt motargument, förutom latinets "utdödhet", kan vara att vi redan har engelskan att utgå ifrån ifall vi vill använda oss av ett gemensamt språk. Men detta argument håller inte heller i en debatt kring huruvida vi ska införa latin som ett obligatoriskt ämne i skolan. Engelskan lär vi oss för att kunna kommunicera med människor i många fall, men det är fortfarande latinet som dominerar vetenskapen. Jag anser att det behöver fortsätta vara så och pekar på excellensen med ett så kallat utdött språk i det sammanhanget. Just det faktum att ingen har latin som officiellt modersmål gör att ingen heller kan känna att de har monopol på situationen i en vetenskaplig diskussion. Det kan vara fallet med många engelsktalande, man har automatiskt ett språkligt övertag gentemot andra.

Som sista motargument kan man få höra att latinet är komplicerat och väldigt svårt att lära sig. Då menar jag att det är just därför vi behöver komma igång med undervisningen tidigt! Latin är inget enkelt språk, men inte heller här kan jag hitta en hållbar anledning till varför vi inte borde ha obligatorisk undervisning. Det är ingen som nekar till att Fysik B är svårt, men det är heller ingen som överväger att ta bort kursen på grund av det.

Nu har jag framfört mina åsikter i frågan om obligatorisk latinundervisning i skolan. Jag är glad att jag kunde förstå de berömda orden Bonifacius yttrade i "Qui tacet, consentit", då de fick mig att förstå att jag inte längre kan tiga. Det är en lång väg kvar till målet, men jag hoppas ha kunnat bidra till den debatt jag länge har saknat som en dag ska leda till en svensk insikt i vikten av denna för oss nästan bortglömda källa till kunskap vi finner i latinet!

[1] Franska, spanska och tyska.

[2] http://www.regeringen.se/sb/d/8542/a/77582

SJUNGER VI I EN SÅNG, I EN SÅNG
aldrig nånsin besvärligt

förutom i morse! På den tiden var allting emot mig (jag skriver på den tiden för att liksom understryka hur avlägset det känns i stunden). Först vaknade jag efter en kvantitativt och kvalitativt otillräcklig nattsömn av den enormt enerverande alarmsignalen som jag aldrig tar itu med att byta. Kommer inte ihåg vad låttiteln är men det är ju den där:
dumdidumdidumdidumdidididumdidumdidumdidamdidamdidamdamdamdidamdamdam osv..
Jag masade mig ur mitt nystan av täcken och filtar hyfsat klumpigt, hade virat in mig på alla möjliga sätt i varenda lakansflik, och gick sedan för att iordningställa en härlig portion fullkornshavregrynsgröt. Jag visste att mitt mission denna morgon var att göra klart min latinläxa som jag hade till kl 11.15, så efter några minuters Top Model (jag fastnar lätt framför TV:n på morgnarna, vad som än bjuds att titta på) började jag översätta adjektiv i ablativ så det stod härliga till. Jag hann dock ändå inte klart med min läxa...
Tung i sinnet gick jag och duschade eftersom klockan hade blivit 20 i 11 och det var dags att göra sig klart. I samma sekund som jag vridig på kranen kom jag på att jag ju inte hade min cykel hemma och att jag inte skulle kunna ta mig till SOL via den. Jag fick lite panik ett tag, eftersom jag missade båda föreläsningarna förra veckan, men kom snart på att mamma igår sagt att hon skulle vandra till jobbet idag. Jag skyndade mig allt vad jag kunde för att rusa ut till parkeringen och finna mammas bil borta.. Denna lättja!

Mitt nästa drag var plan B. Jag skulle försöka hinna att gå den vanligtvis halvtimmeslånga vandringen till SOL på en kvart. Detta lyckades inte, men jag njöt ändå av promenaden i fulla drag. Det var soligt och ljust och ett alldeles underbart sätt att möta världen på! Njutningen förvandlades emellertid till ångest när jag stod i hissen på väg upp mot 6e våningen i lingvisthuset. Jag rättade till mina ytterplagg och mitt fortfarande blöta hårrufs, som för att detta skulle hjälpa mig överleva det stundande intågandet i föreläsningssalen. Jag gick in, hängde av mig och sa snopet "Förlåt så jättemycket!".
Till min stora förvåning kom det inte ens ett litet fnys till svar. Istället möts jag av ett stort leende och orden "Nej, Katja, jag är så otroligt glad att du är här nu! Och du har klippt lugg, vad sött!"
Skräcken jag hade känt för 3 sekunder sedan var som bortblåst och jag kände mig plötsligt överdrivet entusiastisk inför att påbörja 2 timmars böjande av ytterligare latinska verb och adjektiv. Vilken stor skillnad några ord kan göra med ens dag!

Jag har nästan precis kommit hem från min första latinföreläsning. Det är vår familjekompis Cajsa som är föreläsaren, och det är jättebra för någon mer engagerad lärare får man leta efter. Några av meningarna hon yttrade idag var "Att läsa latin är som att slå upp dörrarna till en annan tid och en annan plats" "Livet blir aldrig detsamma efter att man har läst latin" och "Det här kommer bli bland det roligaste ni nånsin gjort!" Ja, man får ju iallafall komma in i en hyfsat motiverande miljö! Hon är härlig.
Direkt efter föreläsningen gick jag till solbiblioteket och skrev ut ungefär 432 sidor med arabiska övningsuppgifter. Jag förstår ärligt talat inte hur min lärare i arabiska tänker. Hon ger oss meningar på engelska som vi ska översätta till arabiska, utan att ha gått igenom ett enda jävla arabiskt ord! Sen när man ska kolla i facit så är meningarna skrivna MED ARABISKA BOKSTÄVER! Vad har jag gett mig in på?! Och utöver detta planerar jag ta till mig en av de svåraste gymnasiekurserna kemi B. Missförstå mig dock rätt. Arabiska är jätteroligt! Men jag förstår inte och kommer nog kanske aldrig förstå varför man i ett ord ibland skriver ut "a" som bokstav, ibland har ett hjälptecken för "a" och ibland inte skriver ut nånting alls utan man ska liksom lista ut att det ska vara ett "a" där. Störigt också att ens arabkompis inte kan hjälpa en eftersom hon inte kan läsa arabiska..
För att återgå till latinet. Vår första övning var att Cajsa skrev upp en radda grammatiska termer på tavlan och så skulle vi diskutera dessa tre och tre. Det var ord som "konjugationer", "deklinationer", "kasus" etc. Vi skulle helt enkelt definiera dem. Jag blev pinsamt medveten om att jag måste ha avslutat en kurs och fått godkänt utan att ha lärt mig speciellt mycket. Jag läste ju nyss lingvistik! Vi pratade om deklinationer heela tiden! Och nu har jag redan glömt allting på mindre än en månad... Lyckligtvis satt jag med en tjej som inte läst grammatik sedan 8an, och hon var typ 3 år äldre än mig. Olyckligtvis satt en kille, på andra sidan om mig, som liksom ville överanalysera varenda term och definiera i EXAKTA ordalag vad de betydde. Vi skulle välja 4 ord att diskutera. Han ville diskutera alla 15! Och så suckade han sådär enerverat när han inte riktigt kunde på nån av dem..
När mamma analyserade min personlighetstyp igår vid matbordet sa hon att jag, enligt en mall, inte skulle ha några som helst problem med småprat. Det hade jag idag! Jag pratade ganska mycket med tjejen som satt bredvid mig, eftersom hon i det närmaste frågade ut mig om typ.. hela mitt liv, och så sa jag bland annat då att jag läste arabiska. Sen skojade jag lite och sa att jag hoppas att jag inte ska blanda ihop arabiskan och latinet för då blir det jobbigt! Och hon bara "men de har väl ingen direkt koppling, eller?".
Nej, självklart inte, jag försökte vara rolig. Men man kanske inte ska skämta med främlingar? Man kanske ska dra artighetsfraser och kallprat tills de sprutar ut ur öronen på en? Jomen faktiskt! För jag har ändå märkt en sak under de år jag småpratat. Antingen är det första och sista gången jag pratar med nån för att det blir så ansträngt och den inte förstår mina skämt, eller så blir den kär i mig. Om det är en kille alltså. Speciellt om det är en kille som har någon form av socialt handikapp.. För killar verkar tro att min ganska utåtriktade läggning i okända miljöer är en ren invit.

Nu ska jag gå och lära mig skriva tasharafna för fjärde gången idag.
Ma-as sallama!

Lisa... Ett så oskyldigt och flickaktigt namn till en individ som kan vara allt annat än oskyldig. Idag fyller hon (eller igår.. för 10 minuter sedan) 20 år. Det är åldern då man juridiskt tillåts vara allt annat än oskyldig, men då det börjar formas någon slags moralisk gräns för hur utflippad man faktiskt anser att man får vara.. Vi får hoppas att gränsen tar ett tag på sig att byggas upp iallafall, så att du väntar in oss eftersläntare!


KOOL Å KAXIG och världens bästa Lisa! Grattis!

YES! Pappa börjar predika JUST som jag loggar in här! Underbart, för jag trodde inte jag skulle ha så mycket att skriva. Hans sköra tenorstämma ljuder i vår röda villa:

(Olof har inte hämtat sin cykel från lagningen och får skjuts av mamma)
-Jag kan inte FATTA hur O lyckas suga ut preciis varenda liten sekund ur henne till att göra ALLT han ber om! Men visst! Flytta dit då! Det stör mig inte det minsta! Ingen annan i mitt liv kan göra såhär mot mig, funkar inte, går inte! Men om han nu vill ha den här krampaktigt ovuxna navelsträngsrelationen så får han bo där alltid ju! Ååhhh jag blir bara så. TA ANSVAR!
Jag: Men pappa, O är inte ens hemma!
- Va nej, det vet jag väl, men om han hade hämtat sin cykel i tid hade han ju varit det! Jag kan bara inte förstå denna lättja och barnslighet.....
Jag: Du vet att det är mig du skäller på?
- (Lång paus) Jo.